28/7-10

Igår vad de fem månader sedan du valde den lätta vägen.
Jag läste ditt mejl en månad efter jag fått de och klandrar mig själv för att jag inte sett de tidigare.
Vi hade inte känt varandra mer än ett år och bodde så många timmar ifrån varandra. Jag i stockholm och du nere i simrishamn...
Men vi kunde prata om allt och du sa att jag kunde "lite på dig och att du aldrig skulle försvinna".
Men så fel allting kunde bli.
Men jag glömmer aldrig bort den dagen vi träffades. Du var 18 och jag 14. Allt var så härligt och perfekt den vår dagen.
Fem månader utan att få dina underbara ord som fick mig att kämpa lite till. Tro inte att jag glömmer bort året vi hade tillsammans du var den som gått igenom samma saker som mig och verkligen förstod.
A shoulder to cry on.
Men jag hoppas att du mår bättre där du nu är! Det är när jag tänker på dig som jag orkar fortsätta, för att jag måste fortsätta min resa. Vår resa. Vi lovade varandra att ta oss tillbaka till världen utanför. Att stödja varandra igenom framtiden och ifrån de förflutna men med ditt stöd i bakhuvudet ska jag göra detta för oss båda.
"we're in this together now none of them can stop us now we will make it through somehow" -by nine inch nails


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0