Tystnar de om man lägger kudden över huvudet ?

Mycket vatten försvinner under broarna, tiden smyger sig förbi och dagarna vandrar på.

Allting är nytt, nytt, nytt och annorlunda men ändå precis samma samma som alltid.
Kanske är det jag som är en annan?
Ibland nuddar mina fötter inte ens marken och det är så lätt att andas och luften är så hög och klar.
Jag snubblar från suddighet till klarhet och vissa dagar kan jag till och med se en bit av den vägen som jag kryper på.

Dagar då allt är suddigt är bra för då har jag kontakt med världen, jag lever fortfarande i den.
Allt är suddigt men jag är en del av verkligheten.

Dagar med klarhet är de värsta för då har jag tappat kontakten med världen.
Jag lever i min bubbla och då blir allt klart för de är mina regler som gäller.
Men rösterna skriker, barnen skriker, jag kan inte sova och ligger bara och lyssnar på allt skrikande, antligen äter jag inte eller äter jag för mycket och spyr, orkar inte göra något och är på skit humör som växlar konstant.
Sådana dagar är nu...

När kan man säga att vägen man kryper på är i verkligheten men även klar?

Var hittar man balansen mellan de olika tillstånden?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0