Skönt att vara nere på nord igen. De förföljer mig inte hit får iallafall lite lung och ro. På syd måstede ha hänt något något hemskt... Något så hemskt att de ligger kvar i väggarna, något som inte har fått frid än. Men vad fan vill de mig?

Hemma är det annorlunda barnskriken i väggarna är jag. Jag som liten. Den lilla rädda och skrämda ungen den förlorade. Mina desperata rop på hjälp. De som aldrig kom fram.

Men nu. Nu får man idiotiskt mycket uppmärksamhet. Bara för att man försökte ta livet av sig! Innan brydde de sig knappt alls och nu är de på mig hela jävla tiden det är som att de tror de kommer att mista mig när som helst. Har de fel? De vette fan.