Efter en promenad med två änglar så blev jag lite pigg men humöret blev dåligt. Kom hem lagade mat och bakade cupcakes en tre dubbelstas=40st. Ska ha till dop imorgon. Humöret blev något förskräkligt när första satsen misslyckades, formarna ville inte och allt bara blä... Sen har jag pluggat och massor av saker känns det som jag måste göra imorgon och jag orkar inte!   

Igår var vi på ikea men kunde inte logga in på blogg.se de stod bara "inloggningen är avstängd" någon som stött på samma problem?
Sov hemma inatt och gick väl sådär. Nu sitter jag och tittar på tv och ska till mormor snart eftersom hon fyllde år i torsdags :) Ikväll åker jag tillbaka till avdelningen. "Hon" har inte varit där och kan lämna mig ifred där.

Jag ser henne överallt.
När hon går från min gamla skola. När klasskompisarna går förbi henne och böjar skratta hur tårarna kommer i ögonen.
När hon kommer hem från skolan och stänger in sig och torkar sina tårar. Kollar sig själv i spegel i avsky.
Hur hon rensar kylen i ren panik eller som när hon är äldre letar desperat efter något vasst.
På nätterna kollar hon in i rummet där hennes föräldrar sover. Hon skakar och skriker på dom men ingen som reagerar.
Hon sitter på kaj-kanten med fötterna över vattnet och funderar på att ramla i.
Hon står på bron och funderar på att hoppa.
Hon sitter på golvet och gråter när ingen ser.
Hennes blick är vilsen och borta.
Hon låter ingen se hennes rop på hjälp och ingen ser igenom hennes lögner.
Hon tittar på mig med sorgen blick och ber om hjälp.
Jag kan inget göra jag kan inte ändra de förflutna.
Hon är mig, mig som liten och rädd.
Hon dog för fyra år sedan.
Då satt vi som två, på ett räcke på en bro över tåg rälset. När tåget kom hoppade hon och dog. Kvar satt jag.

Bakom den stängda munnen vilar ett kaos utan like.

Helvete.
Blää pyton alltså.
Okej. Jag borde inte ha så mycket ångest efter som jag låtit mig själv slippa iväg under jul och nyår. Så +2kg borde inte vara så farligt men fan vilken ångest jag har ändå. Och de skriks att jag ska sluta äta!
Att väga sig kan vara lite känsligt för en del, och då kan man göra som damen på bilden och så vips är kilona ett minne blott! hahaha. Se hur drömmande hon betraktar siffrorna :)
Men ärligt talat, varför ska det vara så fruktansvärt att gå upp lite grann i vikt? Det är ju ändå den tiden på året man går upp som mest i vikt? Och varför ska man få så mycket ångest över de? Dumt är det!! Dumt av mig att inte följa mitt eget främsta råd för att gå ner i vikt som lyder: Skit i den! (vikten alltså)... bästa sättet att gå ner i vikt, är att inte oroa sig för att gå upp i vikt.
Men när man inte kan de så. När kroppen säger åt mig att leva som jag vill men allt annat säger åt mig de motsatta?
Åt en kladdkaka idag också jag ryser vid tanken av att de var över 300kcal i den! och sen en nachotallrik fylld med ost, två mackor, mums-mums fan jag borde sluta äta nu!

Ahh jag orkar inte med detta jävla skit med maten, vikten och kalorierna!

Never let go of hope. One day you will see that it all has finally come together. What you have always wished for has finally come to be. You will look back and laugh at what has passed and you will ask yourself... 'How did I get through all of that?