Så stor men ändå så liten

En fasad är en fasad
Träffar du på en stor och stark kille som verkar se ut som han klarar allt
men inuti finns barnet hos honom också
Min fasad är min trygghet
Men när mörkret faller, faller även fasaden
När jag var liten och saker blev för jobbiga
gömde jag mig under täcket och var trygg från allt
Allt jag begravt under dagen kunde man ta ut under täcket
alla mina tårar grät jag under täcket
under täcket kunde man bli tröstad
de fanns en sak där och de var jag ingen annan
Jag är femton och ligger under täcket i hopp om att få rymma bort från allt och in i tryggheten
att få glömma bort var jag är någonstans
att inte längre vara inom psykiatrins väggar
men i värmen och de mysiga
tar verkligheten tag i mig igen och släpar mig ut från täcket
in i den kalla världen
skriker mig rakt i ansiktet att de går inte att rymma
att jag är fast för evigt
att jag är en idiot som en hoppas på att kunna rymma

man kan plåstra om såren
vagga sig till sömns
trösta sig när man gråter
intala sig själv att allt kommer bli bra
men i slutändan kan man inte rymma från sig själv.

även fast man visar sig stor och stark
kan man känna sig så utblottad, ensam och så liten igen...
so fragile


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0