Har varit ute i skärgården en av två veckor så nästa söndag åker vi hem. Tillbaka på behandlingshemmet är jag måndag efter frukosten. Jag vill tillbaka men ändå inte.. här ute kan jag rymma från mig själv. Jag mår så dåligt igen att det inte finns ord för det och minsta lilla sak gör mig irriterad. Jag vill krypa upp i min säng på hemmet med blodiga armar och vänta på att någon ska se mig... men nu rinner bara tårarna nerför mina kinder igen..varför..varför lever jag...när jag borde vara död...?