Hur långt kan man falla innan det ta stopp??

Just nu känns det bara så enkelt att lägga sig ner och ge upp.. Så enkelt.. Så lätt att stoppa i sig massa piller och bara sova.. 
Det gör så ont och jag vill bara försvinna..
Egentligen finns det bara två små ljus i min vardag nu, det är smsen från min älskade och rasterna med mina fina klasskompisar! Det är det enda som faktiskt får mig att gå upp på morgonen. Att vara i skolan får mig ändå att tänka på lite andra saker.
Men att känns ändå bara som en mask, att skratta och le men jag känner mig bara död inombords. Mina ögon är tömda på liv och min själ och mitt huvud är bara tomt.
Ingne vet allt som ligger bakom min hud. För inom mig ligger så mycket saker, saker ingen vet om och inom mig finns bara en skör liten flicka, en rädd liten flicka, en liten flicka som gråter för att hon inte orkar mer. Hon snyftar och gråter, hon skriker högt men det kommer inte ut något, henees ljud kan inte tränga genom min hud, min mask.

Bitar faller från min kropp men i min historia så sätts bitarna ihop och tankar blir till ord.

Jag slits i stycken av hungriga vargar men jag fortsätter kämpa, jag går till skolan varje dag för jag vet att om jag inte kommer till skolan kommer jag falla ihop i en hög och gå in i väggen. Jag kämpar för att komma iväg till det enda som fortfarande kan hålla mig vid liv. 

you want to feel nothing or get away from it all. you want to be alone, isolated from all this pain.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0