de finns de där stunderna då man ligger i sängen och tänker på de som varit. På det man gjort och de man sa. Tänker på dom som är änglar nu och dom som försvunnit ur ens liv. Vill gråta men de kommer inga tårar. Låter blodet rinna som symboliserar mina tårar. De blir så svårt att andas när något trycket över ens bröst. Som en cementklump bara ligger och trycker tills man lättar på trycket.

Fattar inte varför jag mår som jag gör. Har så många bra saker i livet. Min kompis köper en ponny jag ska hjälpa till med. Jag har mina drömsommarjobb. Ska åka till skärgården och sen en resa med mitt boende sista sommarlovsveckan som jag verkligen ser framemot. Vet att jag har folk som stöttar mig och vänner som bryr sig. Att jag har stor potentionall i livet och vet vart jag vill. Men jag är så rädd. Rädd för livet. Rädd för allt. Rädd för att bli frisk. Känner mig så tom så ensam och nere. Förstår mig inte ens på mig själv längre. Men vad finns de att förstå när hela jag är ett tomt skal som bara väntar på att gå sönder?