Jag måste hitta något att kämpa för. Något som kan få mig att vilja leva. För just nu hittar jag inget sånt. Ni må säga att jag har mycket att leva för med skolan och min framtid, min ridning och mina vänner. Men jag orkar inte längre. Allt känns bara så värdelöst.. Man kämpar för nästa dag för imorgon kanske allting är okej igen men morgondagen kommer och det är aldrig okej igen. Man skrattar och blöder för de är de enda som kan döva smärtan men vad gör man när att skratta känns som bröstet ska gå sönder i spillror och att blöda inte längre tar bort klumpen i halsgropen. Vad gör man då? Döden är Guds sätt att säga att man är sparkad, självmord är ens sätt att säga "du kan inte sparka mig, jag slutar!"