Möööööteeee

Hej på er.
Jag är trött, jag mår skit och jag har möte på bup idag.

FAN

When I see back all I can see are the bad memorys

Det är inge bra nu.

Jag tänker tillbaka och ser allt dåligt som hänt, alla misstag jag gjort och alla som svikit mig.
De svarta tankarna tar över.
Men jag ska klara mig till på måndag då jag åker till skärgården i två veckor.

JAG SKA KLARA DET
JAG SKA INTE SKÄRA UPP HANDLEDEN IKVÄLL

My skin

Take a look at my body
Look at my hands
There's so much here
That I don't understand

Your face saving promises
Whispered like prayers
I don't need them

I've been treated so wrong
I've been treated so long
As if I'm becoming untouchable

Contempt loves the silence
It thrives in the dark
With fine winding tendrils
That strangle the heart

They say that promises
Sweeten the blow
But I don't need them
No, I don't need them

I've been treated so wrong
I've been treated so long
As if I'm becoming untouchable

I'm a slow dying flower
Frost killing hour
The sweet turning sour
And untouchable

Oh, I need
The darkness
The sweetness
The sadness
The weakness
Oh, I need this

I need
A lullaby
A kiss goodnight
Angel sweet
Love of my life
Oh, I need this

I'm a slow dying flower
Frost killing hour
The sweet turning sour
And untouchable

Do you remember the way
That you touched me before
All the trembling sweetness
I loved and adored?

Your face saving promises
Whispered like prayers
I don't need them
No, I don't need them

I need
The darkness
The sweetness
The sadness
The weakness
I need this

I need
A lullaby
A kiss goodnight
The angel sweet
Love of my life
Oh, I need this

Well, is it dark enough?
Can you see me?
Do you want me?
Can you reach me?
Or I'm leaving

You better shut your mouth
Hold your breath
Kiss me now you'll catch your death
Oh, I mean it
Oh, I need this.

//My skin - Natalie Merchant

Jag försöker

Det kanske ser ut som otroligt mycket text men snälla läs detta. Jag var bara tvungen att skriva av mig. Jag vill veta att ni kan förstå vad som händer.

Jag lovar jag försöker verkligen.
Jag försöker.
Jag gör mitt bästa.
Även fast det kanske inte märks så försöker jag av hela min själ. Jag kämpa för mitt liv för det är en kamp om liv och död. Det är det. Men jag antar mig kampen och jag försöker verkligen. Jag behöver bara acceptera hjälpen från andra också, som kan göra mig starkare så jag själv orkar fortsätta. För när kraften tar slut så faller jag snabbt. Det är då jag mår som sämst. Det är där jag är nu. Men tro inte att jag håller på att ge upp. För jag lovar för jag försöker verkligen. De tar på hela mig men jag gör det. JAG LOVAR. Det är en lång väg, en jävligt lång som känns omöjlig i vissa lägen men jag försöker. Jag gör det i min takt på den nivån jag själv klarar av.
En skötare på bup sa till mig för en vecka sen när jag satt i soffan på akuten med världens ångest: "Du kan tycka att det är ett stort bakslag att komma hit igen men du måste inse hur långt du har kommit för att säga till när du mår dåligt. Hur långt du kommit från den gången du var här inne för första gången i augusti. Du kanske inte tycker det men du är mer öppen nu, du gömmer dig inte längre."
Hennes ord fick mig att vakna upp lite iallafall. Få mig att inse att jag har gjort ett steg framåt. I höstas var jag uppgiven. Längtade bara till att jag skulle dö. Det gör jag nu också, jag vill dö, men jag har kvar lite av hoppet. Jag kämoar jag försöker.
Jag mår väldigt dåligt. Det erkänner jag ändå. Jag skriver ju om det här. Men jag känner att bloggen har blivit lite (väldigt) deppig men ni läsare ska veta att jag har inte gett upp kampen hela. Då jag känner för att skriva här är oftas de sekunderna, minuterna av totall uppgivenhet jag känner. Men hoppet finns ändå. Det är inte helt kört för mig än. Jag har bara fyllt sexton och såklart kan ingen vara perfekt. Jag är även tonåring och man ska göra sina misstag. Alla tonåringar mår ju inte så dåligt som jag. Men alla har svackor alla kan göra misstag även jag. Ingen kan vara perfekt. Jag kan inte heller vara perfekt även fast jag så gärna vill det. I stunderna av klarhet vill jag även må bra, jag vill det av hela mitt hjärta det är bara en så låååång väg. Jag vill inte blunda längre, jag vill öppna mina ögon och se att andra utvägar går att hitta! Men på vägen kommer jag att få oändligt många bakslag men ändå otroligt många framsteg. Jag kommer flera gånger att ge upp igen. Jag vet det och jag är bered på dom.
Jag känner mig svag nu och har inte mått så här dåligt på länge. Om ens någonsin. Jag har gjort många misstag bara dom senaste dagarna men jag står fortfarande upp och än tänker jag inte ge upp. Jag upprepar mycket i denna text att jag inte ger upp och att jag fortfarade försöker. Det är för att jag försöker ännu en gång att intala mig det. Det blir bara värre för varje dag som går men jag har inte gett upp hoppet ännu fast allt jag kan tänka på just nu är att ta mitt liv. Att bara skära upp handleden i duschen och dö av blodförlust. På natterna kommer mörkret och även ångesten och paniken. Men jag sitter här fortfarande. Än så länge överlever jag natten.
Jag känner mig liten, som ett litet barn som inte kan ta vara på sig själv. Som inte har någon egen röst och jämt behöver ha någon som tar hand om mig och vakar över mig. Som att jag inte kan stå på mina egna ben. För tillfället känner jag att jag inte kan stå på mina egna ben men jag behöver inte att ni står bakom mig jämt för jag måste ramla för att lära mig något nytt. Jag vill vara mig själv. Jag vill lära mig att leva igen. Men för tillfället vet jag inte vem jag är. Jag skriver inte denna blogg för att få uppmärksamhet. Om jag ville det skulle jag gå ut och skrika på stan. För sanningen är att jag inte har så många nära vänner, jag stöter bort dom för jag har blivit sviken så många gånger förr och när jag för första gången hamnade på bup så var det många som tog avstånd från mig.
Jag skriver denna blogg för att jag vill skriva av mig. Jag bryr mig inte om jag har läsare eller inte, jag skriver denna för mig. That's it. Jag kan inte lita på mig själv. Så andra kan inte lita på mig. Många säger ofta att dom inte kan förstå hur jag tänker och därför blir alla så oroliga. För ni tror jag mår bra. Den måndagen jag försökte ta mitt liv igen hade jag redan varit nere och hämtat en macka och då hade jag redan svalt alla tabletter och personalen märkte inget konstigt på mig. En timme senare låg jag på golvet i mitt rum halvt borta och spydde och åkte ambulans in till karolinska. Men på denna blogg släpper jag skyddet och alla fasader jag sätter upp mot andra utan jag skriver verkligen det jag vill. Mina tankar. För andra brukar ofta inte se när jag mår dåligt. När jag var inlagd på bup i vintras sa min överläkare till mig att jag inte var deprimerad. Sanningen var att jag hade några dagar innan gjort upp en självmordsplan och skrivit ner lite kom ihåg saker på en lapp. Mamma hittade denna och gav den till min kp på bup senare och där insåg dom först hur illa det verkligen är. När jag mår dåligt märks jag inte. Det är därför ingen ser när jag mår som sämst. Jag gör det jag ska, passar mina tiden men hela jag är borta. Jag blir som en livlös skugga.
Det var allt jag ville säga för tillfället. Hoppas ni tog er tid för att orka läsa igenom detta.

varje dag är en kamp om att överleva

Livet är en kamp. En hård kamp om att överleva. Varje natt sitter jag i fönstret och aldrig har den sett så lockande ut att bara hoppa ut och sticka härifrån och göra något dumt. Men hur länge orkar jag stå emot frestelsen?

Självmord.

Ett fall på 30 meter: Inga problem
Ett fall på 40 meter: Farligt
Ett fall på 50 meter: Död
"Vid ett hopp från 45 meter slår du i ytan med ungefär 110-120 km/h. Då räcker det med att du har armarna utsträckta för att du ska bryta dem, det räcker att du landar lite snett för att du ska ha en stor chans att bryta ryggen, det räcker att du håller fötterna lite isär för att du ska få ett ganska kraftigt vattenlavemang och något som liknar en kraftig spark i skrevet. "

Från västerbron i stockholm är det 340meter ner till vattnet. Hoppar jag är jag solklart död.

Varför ska allt bara bli så jävla fel?!?!

Veckan har på ett sätt varit bra. Jag har haft de mysigt och trevligt men ändå har inte tomhetskänslan försvunnit för en sekund.

Hur svårt kan de vara att dö?
Jag har försökt ta mitt liv sju gånger.
Hur många liv har jag egentligen?


Jag har gjort två gigantiska bakslag igen. Början av veckan gick maten åt helvete, jag hade klarat mig ganska bra men sen gick det åt pipan. På restaurangen första dagen, redan där gick det snett och jag sprang in till toan. Det andra skäms jag otroligt över att jag inte vet hur jag ska hantera det. Jag hade varit ren sen maj-10 förutom ett litet bakslag den 3september i samband med ett annat självmordsförsök (hur kan sös missa ett posetivt urinprov??) men i torsdags kväll hittade jag ett litet vitt piller som försvann ner mellan mina läppar. Att jag inte klarar av att motstå det gör att jag känner mig så jävla svag !

Just nu är allt bara helvete.

Jag höll i hoppet i några få sekunder innan jag tappade de igen
Nu är bara skillnaden, att jag inte hittar de igen

Tomma löften

De kommer aldrig tomma löften från min mun. När jag säger något så menar jag det. Så när jag har varit på akuten, sagt att jag vill dö så skicka för fan inte hem mig !
Eller jo... vänta jag vill ju dö så skicka hem mig igen så kommer jag snart till himmelen, eller akuten...igen...
Jag har gjort de förut och jag har sagt att jag kommer göra det igen. Tro mig de kommer.

För jag orkar inte

countdown to insanity

Det är inge bra. Inge inge bra. Inge inge inge inge javla bra. Jag tappar kontrollen igen. Inte sakta längre utan nu går de snabbt jävligt snabbt. Just nu vill jag skära upp handleden, sätta mig mitt i gatan och skrika tills mina lungor spricker eller att jag svimmar.

finns inga ord för min ångest just nu

Ska hem till mina föräldrar och sova inatt men de kommer aldrig att gå! Mitt behandlingshem kunde inte stänga en sämre vecka. Dom öppnar på måndag men jag måste klara mig dit också. Mamma vill inte åka in till mig fast jag sa att jag ville åka in. När dom orden kommer ut ur min mun är det illa. Men mamma ville ha mig hemma för att hjälpa henne med att göra iordning inför midsommarfirandet imorgon men jag vet inte ens om jag kommer klara mig till dess. Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill slåss, jag vill sitta mitt i gatan, jag vill hoppa över bron, jag vill skära upp mina handleder och jag vill dö.

så rätt men ändå så fel

Cykel tur idag också och nu sover vi i en svit på Scandic Plaza i Borås. Men de enda jag kan tänka på är om jag dör om jag hoppar från fönstret eftersom vi är på femte våningen...

-

Även fast de känns meningslöst så innehåller det en mening.

Har ni hört den förut, när handleden färgas röd?

Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. SNÄLLA? RÄDDA MIG FRÅN MIG SJÄLV! Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö. Jag vill dö.

glöm bort helgen, det är en ny vecka och dags för nya misstag

Åkte iväg på en liten minisemester med mina föräldrar. Så ja fick sova två nätter på akuten innan ja imorse blev hämtad halv elva. Psyk akuten. Hur tråkigt som helst. Ja var där utan föräldrar också så mest var de bara ja och personalen så ja fick gå med och hämta maten och så men annars satt ja vid tvn för mitt rum bestod av två sängar och en byrå. Inte ens gardiner men de var väl bra för ja började planera att riva sönder gardinen och göra en snara för att hänga mig med. Tog även sönder en vanlig sked och försökte skära upp handleden med en plastkniv. Ja... ja mådde inte så under hela söndagen men på kvällen kom de en personal ja gilla och hon satt med mig i den ekande, vita korridoren i en ful grön soffa och pratade en stund. Men idag, måndag kom mina föräldrar och hamtadw hämtade mig för en minisemester till på torsdag. Den har varit planerad sen innan allting hände men de har varit lite oklart om den skulle bli av, men det blev den. Så nu sitter ja på ett litet hotell i en små stad utanför mariestad. Iallafall mycket skönare sängar än dom stenhårda på akuten och ett riktigt täcke istället för den gula sjukhus filten. men... behandlingshemmet har stängt denna vecka och öppnar på måndag igen och ja kommer hem på torsdag och ja klarar nog inte av att sova hemma hos mina föräldrar de kvarstående nätterna så ja tror ja ska komma till bup igen.. men imorgon blir de cykel utflykt :D

Snart är jag i min helvetes korridor med lucifer vid sidan

Blev lite senare än tänk eftersom jag skrev att jag skulle vara vid bup vid sex men nu sitter jag och väntar på min kp så ska hon köra mig till bup. p.s JAG VILL INTE
okej. jag ska åka in, jag ska inte ångra mig. "Ta ett djupt andetag du kommer klara detta." Jag försöker intala mig själv detta iallafall. Ångrar jag mig för mycket så får jag väl vägra gå igenom dörren till avdelning och springa där ifrån. Men ni tänker vi posetivt. Jag SKA KLARA detta.

Ser ni att jag kanske är lite dubbelkluven?

Dagens planer:

Nu ska vi åka ut och käka lite och sen bowla, en tjej ska se på bio som börjar kvart i fyra så innan dess ska vi ha käkat. Det är nämligen bara jag, tjejen-maron, och två personal så vi åker ut och hittar på lite annat. Men efter de ska jag åka till bup så lär väl vara där runt sex -- ångest !!

Men nu ska jag ta bort mina lakan från personalrummet, packa lite för vi åker om tio min och sen ska jag BOWLA ! ;)

Ta ett steg tillbaka

You won't realize the distance you've walked until you take a look around and realizehow far you've been.

Jag tror jag tar rätt beslut nu att åka in till bup igen, bara att jag hamnar på avdelningen och inte på akuten för då kommer jag få damp orkar inte med akuten igen. På avdelningen är jag mer trygg, jag kan korridorerna och jag känner all personal. På akuten är de stelt, riktig sjukhus miljö och känner inte igen all personal utan bara några få. Men om jag kommer till avdelningen hoppas jag verkligen att de är min förra kontaktperson eller en annan personal som jobbar! Dom jobbar nämligen nästan alltid tillsammans.

Men om jag gissar rätt kommer jag åka till bup efter middagen för att slippa sitta där hela dagen när jag ändå kan vara kvar på boendet eftersom de ändå inte kommer låta mig vara. Eftersom jag inte har något att göra kommer de säkert komma ännu mer inlägg idag :)

Droppen

Droppen går nu..
Så ikväll åker jag in till bup igen.
Känns inte så bra men jag gör de frivillligt.

Mamma..

Det var en gång en liten flicka som sa till sin mamma: " mamma vet du vad vet du vad?" Mamman hade inte tid med flickan o bad henne att gå in på sitt rum och leka. Efter en stund kom flickan ut o sa änn en gång. "mamma vet du vad, vet du vad?" Mamman blev mycket irreterad och skrek till flickan att gå ut och leka med en boll i trädgården.Flickan gjorde som mamman sa, men så tappade hon bollen. & den rullade ut på gatan.Flickan kollade sig inte för innan hon gick ut på vägen, hon såg inte bilen som körde allt för fort för att hinna stanna.Mamman hörde en smäll och sin flickas skrik.Hon sprang ut och fann sin flicka blodig på vägen.Flickan sa ännu en gång "mamma vet du vad, vet du vad?" mamman svarade "ja vad är det lilla gumman." "jag älskar dig" detta var den sista minuten flickan levde. Kopiera detta och lägg ut det på din bdb om du älskar din mamma.                                            

Det var en gång en liten flicka som sa till sin mamma: " mamma vet du vad vet du vad?" Mamman hade inte tid med flickan o bad henne att gå in på sitt rum och leka. Efter en stund kom flickan ut o sa änn en gång. "mamma vet du vad, vet du vad?" Mamman blev mycket irreterad och skrek till flickan att gå ut och leka med en boll i trädgården.Flickan gjorde som mamman sa, men så tappade hon bollen. & den rullade ut på gatan.Flickan kollade sig inte för innan hon gick ut på vägen, hon såg inte bilen som körde allt för fort för att hinna stanna.Mamman hörde en smäll och sin flickas skrik.Hon sprang ut och fann sin flicka blodig på vägen.Flickan sa ännu en gång "mamma vet du vad, vet du vad?" mamman svarade "ja vad är det lilla gumman." "jag älskar dig" detta var den sista minuten flickan levde. Kopiera detta och lägg ut det på din blogg om du älskar din mamma.

Sov gott mina läsare !

Nu ska lilla jag byta bandaget runt armen. svälja ner min circadin och theralen sen gå och lägga mig, troligtvis i personalrummet.

En dag är för mycket begärt.

Sitter i soffan och har tråkigt, kan ju inte heller gå till rummet och kommer nog sova i personalrummet inatt igen (skönare säng än sjukhussängen iallafall), men när jag inte göra något speciellt och bara kollar lite då och då på filmen som är på. Då får jag tid att fundera lite. Läste även lite gamla inlägg på bloggen och började tänka på vad läkaren sa till mig när jag blev på bup akuten: att jag skulle lova på kvällen att jag inte skulle göra något på natten. Men jag kan inte lova det för att de är för mycket begärt.
Men jag ska fixa detta, de krävs mycket till för att jag ska tillbaka till avdelningen på bup...
barn och ungdomspsykiatriska kliniken i stockholms heldygnsvård enhet syd -sluten psykiatrisk vård

Jag tar fortfarande minut för minut och de fungerar än så länge



Bravo

okej, jag vill bara skriva detta.
Men om jag inte får vara på mitt rum eller gå utanför dörren (fick lite små panik när dom stoppade mig för jag ville till kiosken och köpa cigg!) så får jag fortfarande sitta själv ute och röka. När dom VET att jag fimpar mot armen då och då. Dom kan ju inte direkt ha missat det när jag tar pencilin för de har blivit infekterade och dom lägger om såren varje kväll. Satt ute och rökte alldeles nyss med värsta ångesten och när jag precis rökt klart kommer en personal ut och kollar vart jag var, jag satt och skulle precis fimpa på armen så hade dragit upp tröjarmen och satt fimpen på armen och dörren öppnades. jag gömde armen kastade bort fimpen och personelen som kom ut sa bara att jag skulle säga till när jag gick för han trodde jag var på mitt rum där jag inte fick vara. Sen gick han och jag tände en till cigg och fimpade på armen och gick in. Smart av dom säger jag bara.

(bilden är tagen från goggle, har inget med mig att göra)

Världen är vacker

Slut dina ögon
Bakom dina ögon
Bilda den världen du vill
Den världen du vill leva i
Din dröm värld
Världen som är så vacker
Som slukar dig snabbt
Du drömmer dig bort
Komma bort från verkligheten

Sen öppnar jag mina ögon
Ser världen hur den är
Hur svart den verkligen är

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Rubriken sa min behandlingsansvarig till mig på bup igår och den stämmer ju för fan.

Fick inte sova på mitt eget rum idag utan sov i en säng i personalrummet istället och de gick väl bra. Annars är de inte så bra...fortfarande... Jag vill väl egentligen inte dö, men jag vill bara försvinna från denna verklighet och bara sakta tyna bort..

Allt jag vill just nu är att skära upp handlederna.



Hej igen här kommer idioten och skriver lite saker

Okej, vad har hänt ???
Mycket...

Kom in till akuten vid två på dagen tror jag, jag var med medvetandet men jag orkade inte öppna ögonen mer än var jag var tvungen och benen ville inte lyda. Personalen hittade mig på rummet när de skulle kolla till mig då låg jag på golvet och hade spytt. Orkade ingenting så svarade knappt när dom försökte prata med mig.Så jag har lite dålig koll på vilken personal som kom först, men tillslut var ju alla där ändå. Jag måste ha skrämt dom som fan.
Äh dom vet ju att jag är kapabel till sånt här som min behandlingsansvarig på bup sa idag.
Ambulansen kom och jag orkade gå ner för trappan helt skakig men de gick ju för fan, sen ambulans in till akuten på karolinska. Där kommer jag inte riktigt ihåg något mer än ett virrvarr av frågor och maskiner. Kommer dock ihåg när min mamma kom, fan vad jag blev ledsen då...
Men på kvällen kom jag till en avdelning på astrid lindgrens barnsjukhus, Q83, och jag fick dropp, halsa kol (inte de godaste!) och jag fick sova. Och jag sov och jag sov och jag sov och jag spydde. Efter att inte ätit något på över ett dygn och spytt så mycket jag gjort kunde jag först inte behålla något, inte ens kolet de tvingade ner i min hals. Men tillslut slank en macka och nyponsoppa som jag sen levde på.¨
Dagarna bestod väl av att sova, prover, dropp (som när jag tillslut började höra igen, hade hörselproblem, hörde att den lät förskräckligt) men de kom in ett par clowner när jag låg och åt glass och de förbjöd mig att äta med vanlig sked, för jag skulle äta med en magisk sked! Sen gjorde de en hjärt ballong och ett bi och gav mig godis som medicin haha :) annars har jag bara tittat på tv och sovit. Träffade världens drygaste läkare från bup han frågade mig ärligt talat om jag skulle putta in honom i väggen och rusa därifrån om man tvingade mig till bup. Yeah, sure de skulle ju gå bra, jag som knappt kunde gå, hade två dropp med två maskiner som jag skulle behövt dra efter mig och sen bara iklädd en t-shirt. Ja... jag skulle ju kunna springa därifrån..
 
Kom från Karolinska/Astrid Lindgren igår. Haha hade världens stressade taxi chafför mellan sjukhuset och bup akuten. Mamma och jag åkte ju på sjukresa så vi behövde inte oroa oss för pengarna med föraren var jätte stressad och de kröp typ myror i hela hans kropp när de var köer genom hela stan. Han hade bara jobbat i tio dagar men jag tyckte han verkade skitrolig just då haha ;)
Kom till bup akuten någon gång på eftermiddagen, tråååkigt,.
Så mamma och jag sov på akuten och världens störaste lilla unge gick runt och skrek fast hon var ganska gullig ändå. När jag skulle åka hade hon precis svalt ett lock från en tvål flaska.
Jag måste nog skriva lite vad dom sa på mitt möte någon gång men jag orkar inte just nu..
Efter lunch idag om jag från bup akuten iallafall..

Firade min födelsedag, just jag fyller 16 idag...., och sen vid åtta kom jag till mitt behandlingshem igen och där blev jag firad igen. och nu har jag vak, minst sagt, jag ska inte få sova i min säng utan jag ska sova i personalrummet...kul...hm...vad tror ni litar personalen på mig?

Men nu ska jag nog snart försöka sova iallafall!

update: till anonym, jag hade tagit en överdos eftersom jag ville ta mitt liv

självmordsförsök. status: misslyckat...

Jag lever.. Är inte så speciellt glad över det men har ligger jag i en sjukhus säng på Astrid lindgrens barnsjukhus med en jävla dropp maskin som låter och klagar varje gång jag böjer armvecket där nålen och slangen sitter... hör av mig när jag orkar skriva och vet mer.

Förlåt mig. Jag älskar er.

Jag ska ta mitt liv när du inte längre se

Jag älskar er och dom som stått mig närmast har hjälpt mig genom livet men det går inte längre.

Allt jag vill är få dom att tystna

Jag har kämpat hela livet. Vissa dagar kanske är bättre än andra. Men dagarna är bara lite värre eller mer värre. Alla dagar är en kamp, bara av olika svårigheter.
Men nu orkar jag bara inte längre. Jag hade en gräns och jag har nått min nu.

Härmed ger jag upp.

Kampen tar snart sitt slut.

Jag orkar inte längre.
Jag fyller sexton år den 16/6 men jag vill inte bli sexton.
Jag vill bara att allt ska ta slut.
Det är en kamp som jag håller på att förlora.
Mitt huvud är fullt av röster.
Mitt hvud är fullt av planer.
Planer om var, när och hur jag ska ta mitt liv.
Jag kan inte be om hjälp. 
Varför ska jag?
När allt jag vill är att dö.
Varför ska jag då låta någon stoppa mig?

I've made up my mind.

spread your legs and get fucked

Att jag börjar skriva antydningar till det som hänt på denna blogg betyder att jag snart börjar bli redo att prata om det. Minnena har rusat tillbaka de senaste dagarna men jag kan fortfarande inte förstå allt fullt ut. Det känns inte sim mig längre. Hur kan jag ha gjort något sådant?

but i burned that little black book. I watched it burn.

Jag orkar inte...

Personalen väckte mig vid tolv, då hade jag sovit i tolv timmar. Efter ett par andra väckingsförsök då jag bara drog täcket över huvudet och ignorerade dom så kom dom tillslut upp med medicinen till mig runt ett och sen drog jag täcket över huvudet igen. Gick ner och hämtade yogurt och flingor men orkade inte äta mer än lite flingor, så skålen står kvar typ orörd på rummet.
Vid kvart i tre satte jag mig ute på balkongen med carmen som skulle röka, men innan hon skulle iväg till kista rusade hon in i mitt rum och kidnappade mitt täcket !! Sen satte hon sig på golvet med täcket under och vägrade flytta på sig !
Nu sitter jag iallafall i soffan och bloggar, fortfarande osminkad och iklädd pyjamas.

Ångesten och rösterna gör mig paralyserad och viljelös.

 

Fredagsmys

Sitter i soffan och tittar på film och käkar popcorn just nu.
De har hänt massa saker och jag mår ännu sämre.
Snart ska jag skriva lite mer i inläggen.
Men inte nu, är för instabil och svag.
Det finns vissa saker jag ännu inte kan säga.
Men jag måste snart, jag klarar de inte annars.

Ni måste förstå.

De gäller nu sekund för sekund, minut för minut, timme för timme. En dag är för mycket begärt.

Mani

Jag pratar väldigt snabbt, och de är ovanligt att jag märker de själv, jag springer runt typ i en cirkel, kan inte sova på nätterna, skuggorna är överallt, jag springer upp och ner i trapphuset. Ner två våningar för att hämta mina skor, springa upp igen, byta skosnören, springa ner igen och sen upp igen inom loppet av fem minuter. Jag har sprungit runt halva stan och gjort allting jag tidigare bara skjutit upp. Jag har dansat längs perronger, snackat med lucifer på pendeln. Storstädat hela mitt rum. Haft hög musik på medan jag sprang fram och tillbaka i rummet och blåste såpbubblor i fönstret.

Hela jag är full av någon otrolig överskottsenergi som jag haft de senaste två-tre dagarna.

Jag har blivit manisk igen.
Någon som vill ut och springa med mig?
Eller köra klapplekar?
Vänta.. Ja vet! Vi kör soffrace !

Jag. Vill. Ta. Livet. Av. Mig

Det är kaos nu.
Bara ett ända stort virrvarv.

Det skriks i mitt huvud.
Lucifer gungar mig till sömns.
Viskar saker i mitt öra.

Handleden färgas röd.
Pappret blir blött.
Runda brännmärken.
Röda lakan.
Blodiga pappren.

Ångest på morgonen.
Ångest på dagen.
Ångest på kvällen.
Ångest på natten.

Dygnet runt ångest.

Snälla....

Jag orkar inte...
Sitter med filt och hela jag skakar.
Snälla.... Se mig bara....

Hej...

Tog mig upp ur sängen innan tolv, den må ha varit fem minuter i men ändå...
Ska iallafall ut en sväng nu så syns senare.

Where can you run to escape yourself ?

Ska till grönan idag.
Annars är livet bara svart.
Brännmärken av ciggen är på armarna.

...

Jag orkar bara inte längre.

Vet ni att hälften av alla människor inte skulle överleva ett fall över 3meter?

Förlåt.

Allt jag vill nu är att skära upp mina handleder, förlåt.

Good day to you, today is the 3th june.

Vet inte hur många gånger idag som jag börjat skriva detta inlägg men inte orkat eller börjat hålla på med något annat men vad fan nu hoppas jag de blir inlagt iallafall ;)

Vad ska man säga om dagen då, eller gårdagen rättare sagt eftersom klockan faktiskt är efter midnatt.
Var och shoppa lite med mamma i sollentuna och kista. I kista kom även syster men sen till middagen var jag tillbaka. Åkte och hyrde film och sen gick vi på bio. Såg Baksmällan 2 skitrolig fast inte bättre än den första.
När vi kom tillbaka vid halv tolv kom jag och carmen på att vi skulle ut och festa. Aa vi kom ju så långt till stationen innan hon ringer killen vi skulle träffa och han säger att han skulle vara hemma om tjugo min så de var ju bara att vända igen ;)

Men nu data och sen läggdags någongång.

Grönan avklarat

Så tillbaka från grönan vi var dock bara där i två timmar och åkte typ två saker, flygande mattan och twister, sen gick jag, carmen och joel runt en stund, vi skulle åka extreme men sen gick vi därifrån och försökte få tag i pengar istället. Tre andra ungdomar åkte även jetline men vi letade pengar och försökte övertala joel att fråga två tjejer hur mycket dom skulle ta för en avsugning så medan dom blev distrakterade skulle vi ta deras väskor men joel fegade ur... Förresten så hatar jag joel.. Jag vill bara strypa eller skjuta honom för fan!

Mina byxor !!

Mina favorit pyjamasbyxor är nu lite halvt förstörda eftersom CARMEN SATTE ELD PÅ DOM ! hm... hon bara "råkade" leka med sin tändare 1cm ifrån mig. Det blev inget hål men de är en ganska stor fläck på dom nu, tack för den..

Nu blir det iallafall till att åka till grönan och handla(tja... få) guldkort och åka lite olika saker nya twister kanske :)

Förlåt... De var försent...

Kristi himmelsfärd idag och jag är ledig från skolan tills på tisdag. Absolut inget vettigt att göra eller skriva som vanligt. Har en ordentlig bloggtorka känner jag. Idag ska jag nog in till grönan iallafall och köpa ett guldkort och sen vette fan.

Bjuder på en bild cassie tagit :)

Retsticka :)

På något ordentligt resticke humör idag hihihihi

Skola på förmiddagen och sen efter middagen var vi, fyra ungdomar och två personal, ute i en liten gympahall och korde bollsport, bandy och killerboll och när jag är på retsticke humör då är jag inte alltid så kul för andra eftersom jag typ skrattade åt allt och alla. Sen efter vi varit där i en timme åkte vi sen och badade i sjön. Faktiskt inte så jättekallt haha :) Så nu sitter vi och äter varma mackor framför tv och jag har fleece filt, data och pyjamasbyxor myyyyyys och imorgon ledigt !

Fear of death is worse than death itself.

Tjo bre.
Har jag något vettigt att skriva idag?
Nopp
Men tänkte att ni kanske vill att jag ska höra av mig ändå lite då och då..

Läget är väldigt instabilt är väl allt jag har att säga.
Kommit en ny tjej hit idag, Maron, väldigt trevlig faktiskt. 

"Got a problem with me? Solve it.
Think I'm trippin? Tie my shoes.
Can't stand me? Sit the fuck down.
Can't face me? Turn the fuck around.
Got beef? Cook it.
Think I'm stuck up? Try and pull me down.
Think I'm jealous of you? Get a fucking grip.
Think I'm a bitch? Maybe I am.
Luv me? good.
Hate me? Even better.
Think I'm ugly? Don't look at all.
Don't like my style? I don't like yours.
Can't say it to my face? Don't say fuck all.
Speechless? Good shut the fuck up!"

RSS 2.0