Känner mig som ett vrak kan inte sova och kommer inte upp ur sängen förren tidigast elva. Men nu sitter jag i en fåtölj på rummet med fötterna på fönsterbrädan och stirrar ut över årstaviken där de syns fyverkerier då och då och globen gul, röd och blå och allt känns få stillsamt och perfekt. De känns som jag inte hör hemma där med mina tankar och ångesten just nu. Som de är en dröm att få vara ute i den världen och vara en fullt fungerande tonåring, för nu är allt inte inom räckhåll de är som att jag tittar in i en tv... Det är ganska svårt att tänka sig att för några år sedan så var jag, väl inte direkt fullt välfungerande, fungerande iallafall. Och för ett år sen kunde jag om jag försökte fungera i den riktiga världen. Men för ett år sedan bröts kontakten av helt och jag förlorade de gnutta hoppet jag hade. I början av året så siktade jag på en långsam och plågsam död och jag var inte långt ifrån. Jag åt inte och hade ett konstant tänkande på kalorier, jag samlade tabletter, skärde mig, ljög och lurades. Jag isolerade mig och tillät bara en vän fast vi brakade konstant. Så var typ en vanlig dag i den perioden som var mina första tre månader in i året och två innan de är perioden som jag är i just nu men nu orkar jag inte ens de längre. Allt jag vill nu är att kunna sova ordentligt åtminstonde en jävla natt!