Har perm idag åt lunch på avdelningen och sen hem till farmor en sväng och nu sitter jag hemma och äter. och bara av att vara hemma skriks de ur väggarna skriken efter mig som barn... mina desperata rop på hjälp kommer inte klara av det här och de är tänkt att jag ska sova här inatt också och åka tillbaka imorgon och nu är de så frestande att åka tillbaka men jag har halvt bestämt mig för att stanna. jag måste klara det här de ser de också som att de är bra för att då visar de att jag kan klara av att kämpa så jag blir bättre när de gäller att komma in på behandlingshem... och vad som händer imorgon kan ingen veta, inte ens jag.

Jag har fortfarande inte skärt mig på en månad men det är dåligt att de inte hjälper att ha ont i armen än själen. själen gör för fan lika ont då om inte ondare eftersom jag skäms över skärandet... så dör in i helvete AHHH!