Vet ni hur det är?

Att leva med viljan att dö?

När man inte längre ens kan lita på en själv. För när tankarna och minnena tar över finns det bara en sak i mina tankar, att dö. Det är då jag inte kan ansvara för mina gärningar längre.

Vet ni hur det är att leva som mig?
Men en jänt uppskärd o infekterad arm?
Med sömnlösa natter?
Genom ångestattacker?
Med viljan att dö.

Ni kan inte säga att ni förstår för det är ingen som gör. Men det är heller inte så många som kan lyckas se igenom min skal. För hur kan man tro att något är fel? För jag går i skolan, jag sköter mina sysslor, jag äter och jag ser ut att vara glad när jag skrattar. Men det är så långt ifrån sanningen. Jag är jämt i skolan men de ytterst få gångerna jag vägrar gå till skolan är när det har gått så långt att jag inte själv vet om jag kommer komma till skolan eller om jag bara kommer sitta på perrongen och tänka på att hoppa framför tåget. 

Jag kommer ihåg en händelse i slutet av maj när jag vägrade gå till skolan. Personalen trodde det var för att Carmen också var hemma den dagen fastän jag bara satt och grät. Personalen lämnade mig i fred på rummet i flera timmar och jag fick nog, jag tog ett rakblad och försökte skära upp handleden. Jag kommer ihåg att jag stod i mitt fönster, menan blodet droppade ner på golvet, personalen stod utanför och klippte gräset och garv skrattade. Ärret syns fortfarande på min handled så tydligt och lägger man fingret även ärret så är ärret precis över pulsådern. Jag lovade en personal då att någon gång skulle jag berätta vad som hände och jag vet att han läser detta. För sanningen var, att den dagen ville jag bara dö. Jag tar upp detta nu efter som i denna stund vill jag dra rakbladet över handleden och kanske komma lite djupare och ta sönder pulsådern.

För det när jag ligger ensam i mörkret i mitt rum så börjar mina tårar att rulla nerför mina kinder. Jag kan då ligga i timmar bara stirrandes in i väggen. Men när inte tårarna rullar, när det helt enkelt inte kan komma fram några tårar så låter jag blodet symbolisera mina tårar istället.

Man kan inte säga att man förstår förren man varit i samma situation själv. Förren man verkligen kan säga det efter erfarenhet. Men man kan aldrig förstå helt, för allas historier är annorlunda.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0