I 8år har jag struntat i det jag känner och bara sagt något annat. I ÅTTA jäkla år och jag är bara femton. Många som hör det blir förvånade för att jag var bara 6-7 år då.
Men jag försöker bryta mönstret och säga som det faktiskt är. Det går bara åt helvete för stunden.

Är inne i en sämre period nu och jag ledde för ovanligthetens skulle samtalet med min psykolog igår ovanligt mycket. Men det gjorde att jag sa lite mer än vad jag brukar. Hon ringde min kontaktperson på mitt behandlingshem och vips så gick det snabbt. Från att jag sa det till en person så visste plötsligt alla.

Så nu är det skattningsformulär som gäller innan läggdags. Hamnar det inom farozonen kommer nästa formulär fram och om det hamnar i farazonen är det bara att åka in. Och morgondagens handlingar är det som gäller att se för att kolla om det kommer bära eller brista.

(Såhär ser inte deras ut utan det är ett fem minuter jobb för mig i paint)

Men nu säger jag god natt och så hörs vi imorgon. Som egentligen väl är idag(?)