Dikt..
Jag ser mig själv uppifrån.
De där händerna, fötterna,
rösten. Rör sig och låter så långt borta. Kontrollerande. Valet är inte mitt.
Jag hör någon som gråter av rädsla.
Hon bryter sig ut av smärtan.
Jag kämpar för att komma ner, för att agera. Men jag kämpar förgäves.
Jag finns här men jag är inte den
som kan lugna, lindra eller se.
Du frågar efter mig, jag hör din röst.
Ändå kan du inte höra mig.
Vad skulle kunna hjälpa mig nu?
Jag hörde din fråga klart och tydligt.
”Snälla hjälp oss, säg att allt är tryggt!”
Me jag kan inte få fram ett ord.
Jag behöver vara den som är stark för att hon ska kunna känna någon lättnad.
Jag vadar tillbaka genom sirapsliknande hav.
För att rädda henne från bedrövelse.
Jag är där och du tittar på mig nu
Ditt leende, dina ögon är så vänliga.
Du är lättad av att se att jag är tillbaka
Men jag kämpar fortfarande med mitt inre.
Jag försöker verkligen vara den
som känner, ser, som stannar kvar.
Jag kämpar emot tidvattnet.
Behovet att få driva iväg.
Sanden har legat i sömn för länge
Tid har försvunnit. Jag har inte sett. Nu bränner skulden, skammen i mig för den börda jag varit
De där händerna, fötterna,
rösten. Rör sig och låter så långt borta. Kontrollerande. Valet är inte mitt.
Jag hör någon som gråter av rädsla.
Hon bryter sig ut av smärtan.
Jag kämpar för att komma ner, för att agera. Men jag kämpar förgäves.
Jag finns här men jag är inte den
som kan lugna, lindra eller se.
Du frågar efter mig, jag hör din röst.
Ändå kan du inte höra mig.
Vad skulle kunna hjälpa mig nu?
Jag hörde din fråga klart och tydligt.
”Snälla hjälp oss, säg att allt är tryggt!”
Me jag kan inte få fram ett ord.
Jag behöver vara den som är stark för att hon ska kunna känna någon lättnad.
Jag vadar tillbaka genom sirapsliknande hav.
För att rädda henne från bedrövelse.
Jag är där och du tittar på mig nu
Ditt leende, dina ögon är så vänliga.
Du är lättad av att se att jag är tillbaka
Men jag kämpar fortfarande med mitt inre.
Jag försöker verkligen vara den
som känner, ser, som stannar kvar.
Jag kämpar emot tidvattnet.
Behovet att få driva iväg.
Sanden har legat i sömn för länge
Tid har försvunnit. Jag har inte sett. Nu bränner skulden, skammen i mig för den börda jag varit
Kommentarer
Trackback
