Blodröda lakan
Mamma kommenterade en sak när hon var hos mig för någon dag sedan:
"Du måste ju renbädda!! Du kan inte sova med lakan som har blodfläckar på sig!"
Jag är fortfarande i min dvala men när mamma sa det så märkte jag fläckarna faktiskt. Hade inte tänkt på det innan.. Jag fortsätter kämpa iallafall. Märker själv att min blogg inte har varit så "uppmuntrande" på sistonde utan mest otroligt deppig och ibland när jag läser mitt eget inlägg så känns det inte som min verklighet, fast när jag tänker om så är det precis så det är. Även fast man kanske inte vill inse det själv.
Men man måste ibland tillåta sig att må dåligt, kanske ta något eller några steg tillbaka för att sedan se hur långt man faktiskt har kommit och för att orka kämpa vidare. Man behöver samla krafter till att fortsätta kämpa! (haha hör ni hur klok jag låter?!)
Vad har hänt sen jag skrev sist då? Har träffat mamma och syster en sväng och båda kommenterade att jag såg ut som en zombie som kom gående eftersom jag är konstant trött, men man bara eh tack? Snällt av de att påpeka det också xD
Även fast det är tufft nu så har jag faktiskt tagit några steg även framåt som gör att jag faktiskt ibland kan känna mig lite stolt över mig själv fastän jag må såhär just nu.
Carmen har flyttat, vilket känns lite tomt.. Den enda som vill se på mina tecknade barnfilmer är borta!! Men vi kommer hålla kontakten, eller hur carmen?? ♥ jag låter inte dig att slippa mig..
Det finns egentligen bara en väg, och det är framåt. Alla andra vägar är bara vilovägar, liksom inga riktiga vägar utan bara stigar som har återvändsgränser. Men för att komma någonvart måste man ta den vägen som faktiskt inte tar slut. Det är vägen mot ett lyckligare liv.
p.s TACK till alla er som läser och kommenterar min blogg, det värmer i mitt ♥
"Du måste ju renbädda!! Du kan inte sova med lakan som har blodfläckar på sig!"
Jag är fortfarande i min dvala men när mamma sa det så märkte jag fläckarna faktiskt. Hade inte tänkt på det innan.. Jag fortsätter kämpa iallafall. Märker själv att min blogg inte har varit så "uppmuntrande" på sistonde utan mest otroligt deppig och ibland när jag läser mitt eget inlägg så känns det inte som min verklighet, fast när jag tänker om så är det precis så det är. Även fast man kanske inte vill inse det själv.
Men man måste ibland tillåta sig att må dåligt, kanske ta något eller några steg tillbaka för att sedan se hur långt man faktiskt har kommit och för att orka kämpa vidare. Man behöver samla krafter till att fortsätta kämpa! (haha hör ni hur klok jag låter?!)
Vad har hänt sen jag skrev sist då? Har träffat mamma och syster en sväng och båda kommenterade att jag såg ut som en zombie som kom gående eftersom jag är konstant trött, men man bara eh tack? Snällt av de att påpeka det också xD
Även fast det är tufft nu så har jag faktiskt tagit några steg även framåt som gör att jag faktiskt ibland kan känna mig lite stolt över mig själv fastän jag må såhär just nu.
Carmen har flyttat, vilket känns lite tomt.. Den enda som vill se på mina tecknade barnfilmer är borta!! Men vi kommer hålla kontakten, eller hur carmen?? ♥ jag låter inte dig att slippa mig..
Det finns egentligen bara en väg, och det är framåt. Alla andra vägar är bara vilovägar, liksom inga riktiga vägar utan bara stigar som har återvändsgränser. Men för att komma någonvart måste man ta den vägen som faktiskt inte tar slut. Det är vägen mot ett lyckligare liv.
p.s TACK till alla er som läser och kommenterar min blogg, det värmer i mitt ♥
Kommentarer
Trackback
