Livet är en kamp mellan friskt och sjukt,
mellan liv och död.

Jag är trött på att kämpa och försöka förklara och bli arg om någon missförstod.
Jag är trött på att välja sida och bestämma mig.

Jag har nått botten i det svarta hålet och här finns det bara två vägar.
Antligen sjunker jag ner för sista gången och då är det färdigt och slut och med den enkla vägen i sikte, döden.
Eller så tar jag sats av all min kraft och skjuter ifrån med fötterna mot botten, uppåt ytan och ljuset, den kämpiga vägen men med livet i sikte.

Men när vet man vilken väg man ska ta?
Ska man försöka sig på den långa vägen upp fast än den bara vid tanken skrämmer livet ur en...
Eller ska man sjunka mer i de hålet och stanna här fastän tanken på de svarta hålet skrämmer livet ur en.

För vad gör man när man bara vet livet efter hur man lever nu?

och jag gör ju inte saker lättare av att jag sitter och tänker på hur jag ska lyckas skada mig nu...