De går knappt längre men ändå fortsätter jag gå. Impulsen att ta upp rakbladet ur fickan och skära mig. se blodet pumpa ut ur ett gapande sår på armen. Rösterna säger åt mig att göra det men jag står emot dom. jag längtar tills jag kommer tillbaka till mitt behandlingshen och funderar på att åka dit tidigare än tänkt men jag står inte ut med tanken på allas besvikna blickar. Min mamma kommer bli ledsen och hennes semester förstörd.. men jag klarar detta inte längre för nu är jag i de skicket då jag söker mig till psyk-akuten.