Det kanske ser ut som otroligt mycket text men snälla läs detta. Jag var bara tvungen att skriva av mig. Jag vill veta att ni kan förstå vad som händer.

Även fast det kanske inte märks så försöker jag av hela min själ. Jag kämpa för mitt liv för det är en kamp om liv och död. Det är det. Men jag antar mig kampen och jag försöker verkligen. Jag behöver bara acceptera hjälpen från andra också, som kan göra mig starkare så jag själv orkar fortsätta. För när kraften tar slut så faller jag snabbt. Det är då jag mår som sämst. Det är där jag är nu. Men tro inte att jag håller på att ge upp. För jag lovar för jag försöker verkligen. De tar på hela mig men jag gör det. JAG LOVAR. Det är en lång väg, en jävligt lång som känns omöjlig i vissa lägen men jag försöker. Jag gör det i min takt på den nivån jag själv klarar av.

En skötare på bup sa till mig för en vecka sen när jag satt i soffan på akuten med världens ångest: "Du kan tycka att det är ett stort bakslag att komma hit igen men du måste inse hur långt du har kommit för att säga till när du mår dåligt. Hur långt du kommit från den gången du var här inne för första gången i augusti. Du kanske inte tycker det men du är mer öppen nu, du gömmer dig inte längre."

Hennes ord fick mig att vakna upp lite iallafall. Få mig att inse att jag har gjort ett steg framåt. I höstas var jag uppgiven. Längtade bara till att jag skulle dö. Det gör jag nu också, jag vill dö, men jag har kvar lite av hoppet. Jag kämoar jag försöker.

Jag mår väldigt dåligt. Det erkänner jag ändå. Jag skriver ju om det här. Men jag känner att bloggen har blivit lite (väldigt) deppig men ni läsare ska veta att jag har inte gett upp kampen hela. Då jag känner för att skriva här är oftas de sekunderna, minuterna av totall uppgivenhet jag känner. Men hoppet finns ändå. Det är inte helt kört för mig än. Jag har bara fyllt sexton och såklart kan ingen vara perfekt. Jag är även tonåring och man ska göra sina misstag. Alla tonåringar mår ju inte så dåligt som jag. Men alla har svackor alla kan göra misstag även jag. Ingen kan vara perfekt. Jag kan inte heller vara perfekt även fast jag så gärna vill det. I stunderna av klarhet vill jag även må bra, jag vill det av hela mitt hjärta det är bara en så låååång väg. Jag vill inte blunda längre, jag vill öppna mina ögon och se att andra utvägar går att hitta! Men på vägen kommer jag att få oändligt många bakslag men ändå otroligt många framsteg. Jag kommer flera gånger att ge upp igen. Jag vet det och jag är bered på dom.

Jag känner mig svag nu och har inte mått så här dåligt på länge. Om ens någonsin. Jag har gjort många misstag bara dom senaste dagarna men jag står fortfarande upp och än tänker jag inte ge upp. Jag upprepar mycket i denna text att jag inte ger upp och att jag fortfarade försöker. Det är för att jag försöker ännu en gång att intala mig det. Det blir bara värre för varje dag som går men jag har inte gett upp hoppet ännu fast allt jag kan tänka på just nu är att ta mitt liv. Att bara skära upp handleden i duschen och dö av blodförlust. På natterna kommer mörkret och även ångesten och paniken. Men jag sitter här fortfarande. Än så länge överlever jag natten.

Jag känner mig liten, som ett litet barn som inte kan ta vara på sig själv. Som inte har någon egen röst och jämt behöver ha någon som tar hand om mig och vakar över mig. Som att jag inte kan stå på mina egna ben. För tillfället känner jag att jag inte kan stå på mina egna ben men jag behöver inte att ni står bakom mig jämt för jag måste ramla för att lära mig något nytt. Jag vill vara mig själv. Jag vill lära mig att leva igen. Men för tillfället vet jag inte vem jag är. Jag skriver inte denna blogg för att få uppmärksamhet. Om jag ville det skulle jag gå ut och skrika på stan. För sanningen är att jag inte har så många nära vänner, jag stöter bort dom för jag har blivit sviken så många gånger förr och när jag för första gången hamnade på bup så var det många som tog avstånd från mig.

Jag skriver denna blogg för att jag vill skriva av mig. Jag bryr mig inte om jag har läsare eller inte, jag skriver denna för mig. That's it. Jag kan inte lita på mig själv. Så andra kan inte lita på mig. Många säger ofta att dom inte kan förstå hur jag tänker och därför blir alla så oroliga. För ni tror jag mår bra. Den måndagen jag försökte ta mitt liv igen hade jag redan varit nere och hämtat en macka och då hade jag redan svalt alla tabletter och personalen märkte inget konstigt på mig. En timme senare låg jag på golvet i mitt rum halvt borta och spydde och åkte ambulans in till karolinska. Men på denna blogg släpper jag skyddet och alla fasader jag sätter upp mot andra utan jag skriver verkligen det jag vill. Mina tankar. För andra brukar ofta inte se när jag mår dåligt. När jag var inlagd på bup i vintras sa min överläkare till mig att jag inte var deprimerad. Sanningen var att jag hade några dagar innan gjort upp en självmordsplan och skrivit ner lite kom ihåg saker på en lapp. Mamma hittade denna och gav den till min kp på bup senare och där insåg dom först hur illa det verkligen är. När jag mår dåligt märks jag inte. Det är därför ingen ser när jag mår som sämst. Jag gör det jag ska, passar mina tiden men hela jag är borta. Jag blir som en livlös skugga.

Det var allt jag ville säga för tillfället. Hoppas ni tog er tid för att orka läsa igenom detta.